I begynnelsen fanns en gång. Den hade dubbla uppsättningar av en gong-gong i vardera änden. När man gick ut eller in var det som om tiden liksom stod stilla eller började hovra sig ett slag.
Så var det att gå genom dessa slag och denna gong-gong från gången att man förlorade minnet av vad som skett, ifall något nu hade skett vilket inte alls är gångjärns säkert i stafetten.
Hur som helst så var det en gång och just denna gång så vände någon på huvudet och såg in i den utsikten av vad som gjorde gången.
Precis som att stiga upp på morgonen. Som hämtad rätt ur en dröm.
